När man har barn ihop så blir det ju så (förhoppningsvis och i bästa fall) att man fortsätter att träffas och samarbeta runt barnen även om man kanske inte umgås "privat" längre.
En onsdagskväll i slutet av September gick filmen "När Harry mötte Sally" på biografen nere i Kärrtorps centrum och jag ville gärna gå och se den. Barnvakt hade jag, men ingen att gå med. Som av en händelse ringde T från jobbet på eftermiddagen och av en ingivelse som jag inte vet var den kom ifrån frågade jag honom om han ville följa med på bio på kvällen. Han sa ja(!) och vi bestämde att vi skulle träffas utanför biografen straxt innan föreställningen började.
Efter bion blev det så att jag skjutsade hem T, och vi satt länge och pratade i bilen utanför hans port. Till slut frågade T om jag inte ville komma in på en kopp té och det gjorde jag!
Alltså... Jag vet inte vad det var för slags té han bjöd på eller vad han lagt i det, men när jag åkte därifrån var jag gravid. ;-) Fast det visste jag ju inte då...!
När jag efter ett par månader berättade för T att jag var gravid och att det utan minsta tvekan var han som var fadern blev han inte så glad. Vi hade inga som helst planer på att försöka leva tillsammans igen. Men för mig var abort inte ett alternativ - jag älskade redan den lilla som växte under mitt hjärta!
Månaderna gick och jag blev större och större. Magen blev enorm - som en jättekanonkula! Dagen för planerad nedkomst kom och gick utan ett tecken på att den lilla ville se dagens ljus. 13 dagar över tiden gick jag, och precis som med Rickard 6 år tidigare så ville de sätta igång mig, men jag förhalade allt jag kunde!
Men söndagen den 30 juni på kvällen var det äntligen dags! Min mamma hade bott hos mig några nätter så hon var på plats för att kunna vara barnvakt till Linnéa och Rickard, och tvillingsyrran Rosali var också hos mig för hon skulle vara med på förlossningen så T körde oss till Nacka BB och vi var framme vid 21-snåret nån gång.
Redan i mottagningsrummet började barnmorskan tjata på mig att jag skulle ta en sk "door test" d v s koppla mig till en ctg-maskin och sätta på en skalpelektrod på bebisens huvud för att mäta barnets hjärtfrekvens och kolla så allt såg bra ut, men jag vägrade. Mina argument för det var att ingen kunde garantera att detta var 100 % ofarligt för mitt barn och så länge allt verkade vara normalt fick hon vara så god att använda en vanlig hederlig trätratt! Men hon fortsatte att tjata och tjata och tjata och tjata och jag satt där med värkar som blev allt tätare och intensivare och svarade henne lugnt och sakligt mellan värkarna. Kl 1.00 på natten trodde jag att hon hade gett upp, men det visade sig att hon gick för att väcka jourhavande läkare och tillsammans fortsatte de att tjata om den jävla door testen! Helt absurt när jag tänker på det så här efteråt! Men det var väl för att jag genom att vägra saboterade statistiken...! :-/
Nåja... vid 2-tiden gjorde T sin bästa insats den natten! Han bad läkaren och barnmorskan lämna mig ifred så jag fick föda vårt barn i lugn och ro, och de gick faktiskt ut (en stund) och slutade sen att tjata! En timme senare hade jag bebisen på min mage! (Jag minns att jag tänkte under krystvärkarna att "nu ska jag komma ihåg hur ont det gör så att jag inte vill föda fler barn"! Men inte hjälpte det...! ;-)
Kl 03.05 (om jag inte minns fel) kom äntligen vår dryga 4 kilo och 51 ca långa prinsessa som jag längtat så mycket efter! ♥
Som en liten anekdot kan jag berätta att jag bad att få läsa min förlossningsjournal innan jag åkte hem från BB och där stod en hel del inte så smickrande saker om mig och att jag vägrat göra door testen, men på slutet stod det: ... men Anneli är mycket lugn och fokuserad"! Ja, det var ett under att jag under förlossningsarbetet inte hade skrikit och vrålat att de skulle dra dit pepparn växer, men jag var verkligen helt lugn och superfokuserad på vad som hände i min kropp - trots barnmorskans och läkarens grova övertramp! Rosali har vid upprepade tillfällen berömt mig och sagt att hon inte fattar att jag kunde vara så lugn och koncentrerad, och att hon inte fattar hur jag stod ut! Så här efteråt gör inte jag heller det! Jag vet inte vart lugnet kom ifrån faktiskt! För om det skulle hända mig nu så skulle någon fått en blåtira....
Anyway....
♥ Grattis på 23-årsdagen Lilla Y ♥
Jag älskar dig!
(Som ni ser är det inget foto på Lilla Y och jag skriver inte längre hela hennes namn, och det är för att hon inte vill vara så offentlig och det får jag respektera! Det är i alla fall hennes blommor som hon fick på studenten!)
Anneli - världens stoltaste (då) 3-barnsmamma.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar