Ska man eller ska man inte?

Idag har jag gjort en helt främmande man mycket lycklig!
Ja, det låter ju... men det är nog kanske inte som ni tror..!!

Jag hade varit hos ärkepolaren Katta under eftermiddagen och på väg hem kom jag på att jag skulle svänga in på Ica för att handla lite.
Utanför Ica står som vanligt en tiggare. En man - förmodligen rom från Rumänien. Han sträcker fram sin pappersmugg mot mig och säger bedjande: "Please, please"! Jag skakar på huvudet och mumlar nånting om att jag inte har kontanter (vilket var en lögn) och går snabbt in i affären. Väl där inne börjar jag tänka på mannen med den bedjande blicken och tomma pappersmuggen.
Vad krävs för att man ska nedlåta sig till att stå i mörkret och kylan, i ett land långt borta från nära och kära och tigga småpengar av främlingar? Att inte kunna språket och följaktligen inte kunna göra sig förstådd eller föra en vettig konversation med någon? Att stå timme in och timme ut i kylan och snålblåsten och tigga...?

Det florerar mycket rykten... det sägs att de egentligen är ganska rika... eller att de har fina bilar... eller att de ingår i ett kriminellt nätverk som kommit hit för att lura oss på pengar... Men vad är sant? Ja, jag vet inte! Jag vet verkligen inte! Men om jag går tillbaka till mig själv så inte sjutton skulle jag ställa mig och tigga om det inte verkligen var KRIS, och knappt ens då!

Romernas livsvillkor i Rumänien är under all kritik! Det vet vi. Men det är väl inte vår sak att lösa deras problem? Och att ge tiggare pengar gör ju bara att de fortsätter tigga för att det lönar sig, och gör så att det kanske kommer hit fler och fler...?
Tankarna snurrade runt i mitt huvud medan jag gick runt mellan hyllorna på Ica. Alltså... det känns inte bra att det står folk och tigger; jag mår riktigt dåligt när jag ser dem och det får mig nästan att vilja vända och inte gå in och handla överhuvudtaget! Jag vill inte behöva gå förbi dem och låtsas att jag inte ser dem, eller skaka på huvudet och skynda mig in på affären!

Men VAD är det som känns? Vad triggar känslan? Har jag dåligt samvete för att jag har det så mycket bättre än dem? Nej... dåligt samvete har jag inte... Men på nåt - kanske själsligt plan - kan jag relatera till deras misär. Jag förstår att beslutet att åka till ett främmande land för att tigga inte görs lättvindigt - det gör man för att man inte ser någon annan utväg!
Men är lösningen att ge dem pengar? Är det det?? Tankarna snurrar och blandas med mina ledsna, upprörda och uppgivna känslor.

När jag kommer fram till kassan och ska betala så har jag tre 20:or i plånboken, och jag har handlat för 38.50. Jag tar fram alla tre 20:orna, ger kassörskan två av dem och stoppar den tredje i jackfickan. Sen tar jag mina två varor och går ut genom dörrarna. Där ute står tiggaren kvar och jag går fram till honom, tittar honom i ögonen, tar upp och visar den hopvikta 20:gan. Sen stoppar jag ner den i hans mugg. Han ler stort och säger "Thank you, thank you" och jag ler tillbaka och ger honom en kram. Han pussar mig på kinden och säger "Thank you" jag vet inte hur många gånger till och jag vet inte vilket som gjorde honom gladast: 20:gan eller kramen..!

Jag gick till bilen med lätt hjärta och lätta steg. Det kändes så rätt! Jag personligen kan inte lösa problemen i Rumänien, men jag kan hjälpa någon att få ett lite drägligare liv!
Sen tror jag inte att det är lösningen att ge tiggare pengar om det är den enda åtgärd som görs. Sverige som land, och framför allt vår regering behöver på nåt sätt hjälpa Rumänien och deras regering att lösa problemen så att dessa människor inte behöver känna sig tvingade att tigga för sitt uppehälle! Jag vet inte om det görs - men det borde det! Hoppas det!!
Vi är alla människor och lika mycket värda, oavsett vilket land vi kommer från, sexuell läggning, eller vilken hudfärg och religion vi har!
Jag säger som en av mina favoritrockgrupper (Orphened Land): "All is one"! (Klicka HÄR för att komma till en version med musik + text).

Anneli.