Tiden går... Själv så tar jag bilen!

Så har skolorna kommit igång - åtminstone här i Avesta - och det betyder att min "bebis" (Adrian) har börjat första året på gymnasiet!
Men hur i hela friden har åren gått så fort?!? Det var ju inte länge sen han sprang omkring i blöjor!

Nåt annat som gått fort är denna sommaren! Förutom de (i mitt tycke) alldeles för varma dagarna i början av juli, så känns det inte som att det varit just nån sommar... Det är som att jag fortfarande väntar på att sommaren ska komma igång...! Men det är bara att inse att hösten står för dörren! Tack och lov att senaste veckan varit så solig och fin! Och denna vecka ska visst vara fin och rätt varm också enligt senaste väderleksprognos. Alltid något! Så dagens visdomsord får väl bli:
"Den som kan vara glad åt lite har mycket att vara glad för"!

Själv har jag jobbat en stund idag. Jag ska ju bara jobba 5 timmar i veckan nu efter senaste sjukskrivningen, men att åka till jobbet för en endaste timme känns ju inte så konstruktivt, så jag planerar att jobba 2½ timme 2 dagar i veckan eller 2 X 2 + 1, d v s dela upp tiden på 3 dagar. Jag gör väl som jag brukar: improviserar! Jag kan ju vara rätt flexibel med min arbetstid och jobba när jag som bäst behövs.

Men resten av den här kvällen kommer jag ägna åt soffan och datorn. Imorgon har jag lite jobbsamtal att ta hand om, men det kommer jag göra hemifrån! Huvudsaken är ju att jobbet blir gjort! :o)

Anneli.

Är Gudarna galna

Men alltså.... Allvarligt....! På Martins födelsedag!?!?!
Är Gudarna galna???

Vi tar det från början:
Janne hade lovat Martin och hans flickvän att han skulle skjutsa ner dem till Stockholm så att Adrian skulle kunna följa med och fira brorsan tillsammans med de andra storasyskonen. Jag skulle stanna hemma för jag hade lite annat jag behövde göra.

Efter lunch körde de iväg. Det gick några timmar... sen ringde Janne. Bilen hade havererat i höjd med Sala! De hade suttit där några timmar och väntat på bilbärgaren och när Janne ringde var den äntligen på väg. Men nån ersättningsbil gick inte att få tag på trots att det ska ingå i försäkringen så Janne och Adrian började gå in mot Sala där jag skulle komma med min bil och plocka upp dem.
Martin med flickvän skulle få åka med bärgningsbilen till Västerås för att ta tåget till Stockholm därifrån.

Jag släppte vad jag hade för händer, satte mig i bilen och körde iväg. När jag kommit lite mer än halvvägs (27 km av 45,6 km) ringde Janne igen och berättade att de trots allt hade fått tag på en ersättningsbil och att jag kunde vända hem igen, vilket jag gjorde.

Så det var min lilla utflykt det! Men hur gick det för de andra? Jo Janne och Adrian fick gå - först in till Sala, och sen igenom nästan hela stan för att komma dit där ersättningsbilen fanns! En nätt liten promenad på 2 timmar (inklusive att de gick lite vilse på vägen...)!
Och Martin + flickvän fick skjuts till järnvägsstationen och kom till slut med ett tåg till Stockholm... meeeen.... på grund av ombyggnationer (på spåren antar jag...?) var de tvungna att hoppa på en ersättningsbuss i Bålsta och åka resten av vägen med den. Jag pratade med Martin alldeles nyss och då hade de börjat gå hemåt från tunnelbanan. Det tog alltså ca 7 timmar för dem att komma hem mot ca 1½ timme om inte bilen brakat ihop!

Ja, så kan det gå när inte haspen är på! Men nu är alla framme på sina slutdestinationer; slutet gott allting gott! Eller...? Vi vet ju inte kostnaden för reparationen på Jannes bil än... det kan ju bli hur roligt som helst... eller inte...! :-/
Jaja... Den som lever får se! Ingen idé att ta ut nåt i förskott! Fåglarna kvittrar, solen skiner och det är precis lagom varmt för mig! Det kunde ha varit mycket värre! :o)

Men jag vänder mig till Gudarna och ställer frågan igen:
Är ni galna?? Det är ju Martins födelsedag!! :P

Anneli.

Tjuvstart

Visst är det härligt hörrni att det äntligen är lite sommar! För mig är temperaturen riktigt behaglig och jag har suttit ganska mycket vid mitt nya lilla cafébord på gräsmattan.

Nåt jag inte har berättat för er än är att min käre son Martin är här och hälsar på tillsammans med sin flickvän. Martin fyller år imorgon, men eftersom han vill åka hem och fira tillsammans med sina syskon så tjuvstartade vi firandet redan igår!

Jag hade gjort en blåbärspaj, Raw Foodglass och fruktsallad, och tänk; ingen av oss hade något som helst problem med att göra "heder åt anrättningen"! ;-) Snarare tvärtom...!! :P "Det slank ner som Guds ord i en tokig" som min pappa brukade säga! 

Idag är kidsen iväg till "Storsjön" för att bada. Martin tycker nog att det är roligt att visa sin flickvän sin barndoms sommarparadis. Vi åkte dit nästan varenda dag som solen sken när Martin var liten! Vi brukar lite skämtsamt kalla stranden för "Playa del Storsjön". Jag har förgäves försökt att hitta ett foto från Storsjön i min dator, men kammade noll... så tyvärr kan jag inte visa hur det ser ut där, men jag kan berätta att det är en ganska stor strand med svart sand! Sanden kommer från gruvor som ligger i närheten. :o)

Men nu kära bloggläsare ska jag koka mig en STOOOR kopp té och gå ut på gräsmattan och dricka den vid mitt lilla cafébord! :D

Anneli.

Missförstånd och provsvar

Nu har jag varit hos min doktor igen, och den mannen är inte nådig kan jag säga! Men på ett bra sätt...! Idag satte han hårt mot hårt för att få mig att tänka, prioritera mig själv och ta ett svårt beslut.
Men vi tar det från början:
Förra måndagen blev jag ju sjukskriven igen - på halva min halvtid - trodde jag! Men idag visade det sig att jag är sjukskriven på 75 % och ska alltså bara jobba 5 timmar i veckan!
Det kändes så himla skönt när jag fattade det, för jag borde inte jobba alls egentligen... (igår blödde jag näsblod igen...).

Provsvaren från de där 11 rören med blod hade kommit och enligt doktorn var allt heeeelt normalt... Men som ni kanske har förstått så hyser jag mycket liten tilltro till doktorer och vad de tycker är normalt...! Jag menar; om alla prover visade på helt normala värden, hur kommer det sig då att jag mår så in i glödheta dåligt och att jag inte går ner i vikt trots att jag äter så vettigt som jag faktiskt gör? (Jag frågade honom, men han hade inget bra svar...). Men provsvaren ska jag ta med mig till Ola på Tft-hälsan i Västerås så han får ta sig en titt och göra en bedömning utifrån hur han tolkar dem. Och sen får vi se vad som ev kan göras för att få mig på banan igen.

Min doktors svar på hur jag ska komma upp på banan är samma som den varit hela tiden: jag ska inte tillbaka till jobbet - nånsin! Så nu blir det som så att jag kommer jobba 5 timmar i veckan fram till den 15 september, och samma dag kommer min doktor, min handläggare på försäkringskassan och jag ha ett möte om hur det ska se ut för mig i framtiden. Och med stor sannolikhet kommer jag inte komma tillbaka till jobbet nåt med efter det... Men det får vi se då hur det blir! Bäst att inte ta ut nåt i förskott..!

Men nu blir det seriöst soffhäng för min del! Och kanske en kopp té ute på gräsmattan...! Det är ungefär det min energi räcker till just nu!

Anneli.

Hoppet är det sista som lämnar människan

Som ni som följt min blogg ett tag vet så kämpar jag på med min hälsa och min vikt. Det går väl så där... Ibland känns det som att "nu lossnar det" eller "nu tror jag att jag är nåt på spåren", men sen blir det ett bakslag som nockar sockorna av mig..! Som att jag gått upp 17½ kilo sen i mitten av oktober förra året eller störtblödningarna med näsblod förrförra helgen... För att inte tala om bakslaget vad gäller utbrändheten...

Nåja! Jag skriver inte det här blogginlägget för att beklaga mig! Nä, det är precis tvärtom faktiskt!
Den här bilden snubblade jag över nånstans på nätet (minns tyvärr inte var..), och den om något inger en härlig känsla av hopp:

Kommer ni ihåg TV-programmet "Du är vad du äter" där Anna Skipper i varje program hjälpte en person till bättre hälsa och vikt. De flesta i det programmet fick ju häpnadsväckande resultat - men så hade de också "blåslampan i... ja-ni-vet-vad..."! Och visst är maten superviktig för hälsan - det går nog inte att argumentera emot! Men vad som är minst lika viktigt är hur vi tänker och känner! Är man glad och positiv stärker det immunförsvaret till exempel! Och att vara glad och positiv är ett val vågar jag påstå!

Men med det sagt vill jag påpeka att jag tycker att man alltid ska tillåta sig att känna det man känner - men utan att fastna i negativa känslor. Det går - om man vill - men de flesta av oss behöver öva på det! 

Själv använder jag oftast musik till att förändra mina känslor och tankar. Musik är helt fantastiskt! Och det spelar inte så stor roll vilken sorts musik det är, bara det är musik som man tycker om!

Jag "överlever" till mångt och mycket med hjälp av Riktig Rackarns Hårdrock. Vilken sorts musik hjälper dig att må bättre?

Anneli.

11 rör

What??? 11 rör vad då kanske ni undrar?!?
Jo....... BLOD!

Idag var jag på Vårdcentralen och träffade min doktor vilket utmynnade i en diger åderlåtning av undertecknad!
Eller, åderlåtning och åderlåtning... Medelst gängse metod (med nål/kanyl) tömdes jag på dessa 11 rör. En gedigen provtagning med andra ord! Och så blev jag sjukskriven på halvtid igen (av den halvtid som jag jobbar), d v s från och med idag jobbar jag bara 10 timmar i veckan igen. Att jobba mer än så känns som utopi!
På onsdag nästa vecka ska jag tillbaka till Vårdcentralen igen. Hoppas mina provsvar har kommit då!

Av denna provtagning blev jag alldeles matt och vimmelkantig - ungefär lika som när jag blödde så där mycket näsblod förra helgen - men trots det åkte jag till jobbet. Jag tyckte att det var lika bra eftersom jag redan var i stan, och så behöver jag ju inte åka in imorgon! Jag tänkte att jag gör som förra vändan jag var halvt sjukskriven, d v s jobbar fler timmar färre antal dagar i veckan. Att åka in till stan för att jobba endast 2 timmar känns inte så konstruktivt - då hinner man ju precis komma igång när det är dags att åka hem igen!

Så..... imorgon ska jag stanna hemma och bara ta det lugnt! Och meditera läääänge! Idag hann jag bara meditera en kvart innan jag var tvungen att åka in till Vårdcentralen. Kanske jag mediterar en stund till senare ikväll när Janne och Adrian gått och lagt sig... Mmm... Jag gör nog det!! :o)

Anneli.

Det här blogginlägget dedikeras till...

... min Ärkepolare "tantista"! :o)

Och varför gör jag då det? Jo ser ni.... På grund av detta:

Ja alltså.... inte på grund av Halloumiosten, de färska champinjonerna, löken, cashewnötterna, eller det faktum att det är stekt i en rejäl klick ekologisk kokosolja... Nä det är KRYDDAN det är stekt i...!

BAKO - en Etiopisk kryddblandning av 18(!) olika kryddor! Mums!!

Den kan vara lite svår att få tag på, men i Stockholm finns den på Gryningen på Söder tror jag mig veta, och här i Avesta fick jag tag på den på Svenska kyrkan som har en liten butik inne i stan.

tantista var den som introducerade mig till denna goda krydda, och det är därför jag dedikerar detta blogginlägg till henne! ♥ Tack tantista! ♥

Anneli.