I morse var jag iväg till Avesta lasarett för att genomföra ett s k arbetsprov, d v s kopplad till en dator med sisådär en 7 - 9 sugproppsförsedda "sensorer" (vet inte vad de heter) och en blodtrycksmätare fick jag cykla i drygt 5 minuter på en testcykel bevakad av en läkare som på en monitor följde vad som hände med mitt hjärta när den blev utsatt för påfrestning.
Till min stora glädje kunde jag för första gången på flera år faktiskt genomföra hela de 5 minuterna som jag minst skulle cykla! :D Visserligen var jag helt slut efteråt och benen kändes som överkokt spagetti, men jag gjorde det!! :D
OCH - ännu viktigare - mitt hjärta slog riktigt bra, även när jag var som mest andfådd och hade som högst belastning! Hjärtat slog bara några extraslag på hela tiden - till skillnad från för 3 år sen då det härjade runt rätt okontrollerat medan jag cyklade och en lång stund efteråt..!! :D
Och det allra roligaste var läkarens min när jag talade om hur jag successivt har minskat på medicinerna och hur lite jag faktiskt äter nuförtiden!! :D Hehehe...! De verkar inte tro sina öron!! Och framför allt verkar de inte tro att jag är riktigt klok!! Hmmm... det kan de ju ha rätt i förstås...!! :P
Ingen av de läkare jag pratat med verkar tro på att jag kan bli helt återställd, frisk och fri från medicinering... de ser nästan nedlåtande ut när jag säger att jag ska bli frisk! Och jag säger kaxigt: Watch me!! Hittills har jag ju visat att mitt hjärta har återgått till sin normala storlek och numera slår normalt trots minskade doser av deras gift.. eh... medicin menar jag..! :P Och nu gäller det bara att hitta naturliga sätt att bli frisk på, eventuellt med hjälp av naturläkemedel och/eller homeopatmedicin. Synd att det kostar en halv förmögenhet bara...! :-( Men på nåt sätt ska mitt hjärta bli helt återställt - så är det bara!
Innan jag avslutar detta blogginlägg så vill jag berätta hur lång jag är!! :P Alltså... När jag gick i högstadiet så var jag 1.60 i strumplästen, men för varje barn och med åren, så har jag krympt... Ett tag svarade jag att jag var "1.57 och en kvart" när folk frågade hur lång jag var, men sen krympte jag ytterligare och var bara "1.56 och en halv". Idag när sköterskan mätte mig på lasarettet så var jag bara "1.55 och tre kvart"!! Var tar jag vägen??? Jag får nog sluta mäta mig...!! ;-) Hihihi...!!
Men nu vankas det middag i det Sjögrenska huset, så... I'm out of here!! :D
Anneli.
måndag 24 juni 2013
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
6 kommentarer:
"Innan jag avslutar detta blogginlägg så vill jag berätta hur lång jag är" var nog ungefär den roligaste mening jag läst på en blogg nån gång...!! :D Ja vart tar man vägen, det måste vara nån sorts urkalkningsportal in till nåt alternativt universum... där man blir lång och fin igen? Eller pyttekort? Att du skulle börja käka osteoporosmedi- ...osteoporosgift är väl inte till att tänka på, så jag får glädja mig åt ditt nästan friska hjärta istället. Fantastiskt! :D
:D Ja, det gäller att glädja sig åt det man kan!! :D
Jag kan berätta en annan sak som du kanske kan glädja dig åt: Nästa vecka kommer jag spendera i Stockholm!! :D Eventuellt följer Martin med också.
Alternativt universum... Hoppas att jag är lång, smal och frisk där!! :P
Nä, nåt osteoporosgift finns inte på kartan att jag äter!! Det finns bättre grejer från Hälsokost man kan ta istället! :D
Egentligen är det logiskt... Your Honor: Hur skall jag kunna låta bli att bukta ut på mitten, när åren som går har tryckt ihop mig på höjden? Det är som när man klämmer på en ballong - det som man trycker undan på ett ställe måste ju bukta ut på ett annat! Därav min gubbmage! I rest my case.
Stockholm! Sitter du möjligen vid en fast telefon ikväll?
PRÖSIIIS!!! ;-) Så måste det ju vara!! Inte konstig att man ser ut som man gör!! Fast mitt sitter mer på rumpan...!! :P ;-)
Ikväll har jag cirkeln så jag kommer inte ens sitta vid min mobiltelefon! Men imorgon kväll kanske?
Ja vart tar vi vägen........... Som liten hade jag den uppfattningen att vi hamnade under sängen!
När jag inte ville äta upp min mat brukade mamma säga att "akta dej, snart blir du så liten att du försvinner"
Detta påstående + det faktum att hon på sin värmländska dialekt sa "latåss" om dammtussar under sängen - fast jag tyckte det lät som hårtuss.
Detta gjorde att i min 5-6åriga hjärna kom upp bilder av små små flickor som inte velat äta upp maten och till slut var så små att de bara var små hårtussar............ under min säng!
Haha!! Tack för din berättelse 3pa2!!
Ja, vilken härlig fantasi och föreställningsvärld barn ofta har!
När min nästan 13 år äldre bror låg i lumpen så var det ingen som riktigt förklarade för mig vad det innebar, så i min fantasi såg jag brorsan ligga på en telefontråd i luften - på sidan med ena handen vid örat för att stödja upp överkroppen! Av nån anledning så visste jag på ett ungefär hurdana militärkläder han hade på sig, men det var väl ungefär bara det som stämde med verkligheten...!! :P
Skicka en kommentar