Dagens goda gärning

På fredagar slutar vi redan kl 15.00 på jobbet, och idag hade vi lite fredagsmys med kaffe och bulle innan vi skiljdes åt för denna vecka.
Genom jobbet har jag lärt känna farbror Larsson som vi gjorde ett jobb hos i vår/vintras. (Farbror Larsson heter egentligen något annat, men jag har inte frågat om det är Ok att berätta om honom så jag ger honom en pseudonym istället.) Farbror Larsson är snart 90 år gammal, men ganska klar i huvudet och har en härlig humor! Men han är ensam - väldigt ensam! Hans fru dog för många år sen och hans vänner har också dött en efter en. Hemtjänsten tittar in varje dag och micrar lite mat åt honom och han får även hjälp med städ och tvätt, men utöver det är han hänvisad till sitt eget sällskap.
Ingen kommer och hälsar på honom. Utom sonen. Ibland. Sonen bor ungefär 2 timmars körväg bort och verkar vara lite av en "workaholic". Han hälsar på sin pappa endast några gånger om året.
Farbror Larsson är ganska sjuklig; han har problem med hjärtat, ser och hör dåligt och har svårt att gå. Periodvis ligger han inlagd på lasarettet men blir hemskickad igen ganska snabbt.

Idag efter jobbet åkte jag och hälsade på farbror Larsson och maken till glädje har jag sällan skådat! Han började genast duka fram fika och beklagade sig att han inte hade så mycket att bjuda på.
Jag blev ganska beklämd när jag såg honom... Jag har inte varit ner till honom på ett par månader och på den tid som gått har han verkligen "gått ner sig" eller vad jag ska kalla det. För ett par månader sen var han mycket mer "rask i benen" och klarare i huvudet. Nu var han ganska virrig och såg väldigt trött ut... Han frågade om jag ville ha té eller kaffe, och jag sa att jag gärna tog en kopp té. Ska jag hjälpa dig frågade jag, men farbror Larsson ville inte ha någon hjälp!
Jag stod kvar i köket och pratade medan han la upp kakor på ett fat och hällde kaffepulver i en tékula.... När jag påpekade det såg han uppgiven ut och berättade att han blivit så virrig på sista tiden. Gå och sätt dig du så tar jag hand om det här sa jag, och till min förvåning så lydde han! :D
Sen satt vi i drygt två timmar på balkongen och fikade, pratade och skrattade! Men det var nåt märkligt som hände... nästan mirakulöst...!! Medan vi satt där så märkte jag hur han blev mindre och mindre virrig och fick mindre och mindre ont i det ben som han har besvär med! I början skrek han till varje gång han skulle flytta benet, men ju längre tiden gick ju mindre ont verkade han ha! Jag satt visserligen och skickade Healing till honom (utan att han märkte nåt förstås) men jag tror att i och med att han fick skratta och ha lite roligt en stund så frigjorde det endorfiner i hans kropp och det verkar ha gjort susen! :D

Det är märkligt vad lite sällskap, konversation och skratt kan göra för en ensam människa! Detta besök tog mig 3 timmar av min tid men gjorde så stor skillnad i farbror Larssons liv! Men det var inte som att jag lekte den barmhärtige samariten - oh nej! Jag hade nog lika roligt som han! :D Vi gillar liksom varann, har samma tokiga humor och är lika supersociala båda två! Jag ska verkligen skärpa mig och hälsa på honom oftare!

Vet du om någon som också är ensam? Baka en kaka och gå dit vettja!! Eller strunta i kakan - bara hälsa på! Så lite kan göra så mycket för någon annan!! Och en dag kanske man sitter där själv och önskade att nån vänlig själ ville komma och hälsa på en stund...!

Anneli.