Ena foten i graven...

Ja, det låter kanske dramatiskt, men så sjuk som jag har varit den senaste veckan har jag aldrig varit förut! De fyra värsta dygnen gjorde jag inget annat än sov, sov, sov, badade i svett varvat med skakade av frossa! Så det känns lite som att vakna upp från de döda när det äntligen vände igår eftermiddags! Igår hade jag bara 38,7 i feber på kvällen och av vad jag kan känna just nu är jag nästan feberfri! Men jag är svag och darrig, och shit vad svårt det är att läsa och skriva!! Hjärnan är supertrög och fingrarna vill inte riktigt lyda! Men det kanske inte är så konstigt efter den här pärsen...!

Men jag ska försöka ta det här i kronologisk ordning. Så jag börjar med att säga att jag är så ledsen att jag inte tog ett enda kort i söndags när jag hade invigningsfesten i Da House, men jag var helt enkelt alldeles för sjuk och kämpade alldeles för hårt att inte inse hur illa det var ställt med mig! Jag ville ju inte att nån skulle oroa sig för mig när det var meningen att vi skulle ha roligt!

Sen i måndags när jag skulle ha den första cirkeln i Da House, var jag ännu sjukare och tänkte faktiskt ställa in, men det vara bara 3 av kompisarna som kunde komma och jag blev lovad Healing under kvällen så då var det ju inte mycket att tveka om!! Klart jag körde!! :D Men under kvällen blev jag bara sämre och sämre...! När cirkeln var slut lämnade jag disken där den var och gick direkt in och la mig. Då hade jag 39,8 i feber... och sen minns jag typ inget mer...! Och disken den står kvar... Meeen, för att göra en lång berättelse kort så ska jag bara säga att jag var iväg till VC dagen efter för att ta prover, men blev inte i vägsläppt förrän jag hade fått träffa en doktor. Jag låg och sov på en brits i över en timme medan jag väntade, för egentligen vara alla läkarna fullbokade, men de insåg väl att de inte bara kunde släppa iväg mig i det där skicket...! När läkaren väl fick tid att komma till mig förklarade han hur farligt det är att gå med en UVI på det där sättet och sa att jag hade två val: 1. Låta mig läggas in omgående och få penicillin intravenöst i ett dropp, eller 2. åka hem men lova att äta en penicillinkur. Jag vill inte ha nåt penicillin sa jag. Då fick jag en lektion i blodförgiftning till följd av UVI och att man kan dö av det. Jag frågade vad det är för symptom på blodförgiftning och läkaren tittade på mig och svarade: precis de du har. Jag vill hem svarade jag. Och så åkte vi hem. Utan penicillin. Det fanns inte på kartan att jag skulle orka sitta i en bil och vänta på att Janne hämtade ut nån medicin - jag ville bara inta horisontalläge fortast möjligt! Och jag hade INTE bestämt mig för om jag ens tänkte ta det det förnicklade penicillinet...

Men dagen efter - d v s i onsdags - kapitulerade jag och tillät Janne att hämta ut medicinen. Och Jaaaa! Började ta den!! Blä! Men jag var nog så illa tvungen i det läget! Och igår eftermiddag hade det börjat vända och här är jag nu!

Ja alla ni som orkat läsa ända hit... Jag ber om ursäkt att det blev så långt det här blogginlägget, men det var ju nästan en hel veckas drama att täcka in, och om ni bara visste hur lång tid det har tagit mig att skriva det så skulle ni förmodligen inte tro mig...! :P Men jag piggar nog snart på mig ännu mer! Det är i alla fall min plan!

Nu serverar bäste maken hemkokt soppa på egenodlade primörer, så nu ska jag försöka få i mig lite mat! Det har inte varit så mycket sånt senaste veckan...!!

Anneli.