På den tiden hade jag stenkoll på min menscykel och visste precis när jag hade ägglossning! Till Linnéas pappa T sa jag bara att "nu är det dags - gå och lägg dig", och mycket mer än så behövdes inte för att jag skulle bli gravid! ;-)
Den här graviditeten blev lite besvärligare än den första, mycket på grund av att jag blev så in i vassen stor - magen stod rakt ut som en jättekanonkula - och jag fick också stora besvär med bäckenuppluckring. Ett par månader innan det var dags för förlossning nr 2 flyttade vi från 2:an i Björkhagen till en 3:a i Kärrtorp - en tunnelbanestation bort. Jag kommer ihåg hur jag stod på diskbänken med den där jättemagen och torkade ur köksskåpen... att jag vågade! Jag fick ju liksom stå på sniskan för att ens kunna stå där uppe!
Förlossningen var beräknad till den 20 mars, precis en vecka innan Linnéa skulle fylla 3 år. Men inte var det nån liten bebis som ville komma ut då! Min kompis Liz från Nya Zeeland sa "it's got to be a boy, they are too lazy to come out", och så rätt hon hade - men det visste vi inte förrän ett par veckor senare..!
1985 var ett riktigt "baby boom-år" och jag visste att Södersjukhuset hade fullbelagt och t o m överbelagt - det fanns mammor som var tvungna att ligga i korridoren! Det tänkte jag INTE utsätta mig för, så jag valde att föda på Nacka sjukhus istället! Dit går (som tur är) inga tunnelbanor, utan för att ta sig dit med kommunala medel får man åka tunnelbanan in till slussen och byta till buss vilket skulle ta alldeles för lång tid och bli för jobbigt för mig, så den här gången hade vi bestämt att vi skulle ta en taxi till förlossningen! (Behöver jag säga att min mamma var MYCKET glad över det beslutet!?!) :P
Men den där förlossningen ville inte starta... Min barnmorska ville att jag skulle åka in och bli igångsatt, men jag förhalade allt vad jag orkade!
Vid 2-tiden på natten till den 5 april - 16 dagar över tiden! - vaknade jag av värkar. Inte så starka, men regelbundna. Jag låg där i sängen och kunde nästan inte tro att det var sant att jag snart skulle få se den lille som sparkade inuti min mage! Jag låg en lång stund och bara kände efter och tog tid på värkarna och tiden emellan. Efter nån timme ringde jag till förlossningen och rådgjorde med dem och de sa att vi kunde åka in, så jag väckte T och sa att det var dags!
Linnéa hade turligt nog följt med mormor hem redan kvällen innan så det var bara att ringa taxin och åka iväg! Ungefär halv fem på morgonen åkte vi till Nacka sjukhus.
Värkarna blev starkare och kom tätare, men det hände inte så mycket. Hela förmiddagen gick och ingen bebis hade kommit ut. På grund av bäckenuppluckringen orkade jag inte vara uppe och gå just nånting vilket gjorde att allt tog längre tid. Vid gissningsvis 12-snåret tog barnmorskan hål på fosterhinnan och då satte det äntligen riktig fart! Men den här bebisen var STOR och jag hade rejält ont! Jag vägrade förstås smärtlindring och ville hitta en bra ställning som skulle underlätta förlossningsarbetet, men barnmorskan tvingade mig att ligga på rygg, för hon påstod att jag inte kunde slappna av annars... Jag var arg som ett bi... ja, jag var rent av skitförbannad, men i det läget har man liksom fullt upp med att bara överleva och försöka jobba med värkarna så jag orkade inte protestera nåt nämnvärt. :-( När bebisens huvud kommit ut blev det tvärstopp! Det hjälpte inte hur mycket jag än krystade så kom bebisen inget längre! (Tacka faan för det - så arg som jag var!!! Och på rygg...!! Morr!!)
Utan att jag hade blivit tillfrågad om det var Ok så fick jag en methergin-spruta i ena låret för att livmodern skulle dra ihop sig och skjutsa ut barnet - vilket också hände! Ut kom han som en projektil! Klockan var då 13.53, och hade jag inte varit så medtagen och överlycklig för att bebisen äntligen var ute så hade jag skällt ut förlossningspersonalen efter noter!! Jag känner att jag blir arg nu när jag skriver om det! Det kändes som världens övergrepp hela förlossningen!
Men... lyckan tog just då överhanden! På min mage låg nu en stor liten bebis (52 ca lång och 4.540 g tung), och det var en pojke! ♥
♥ Grattis Rickard på 29-årsdagen! ♥
Jag älskar dig!
Som avslutning på denna förlossningsberättelse kan jag berätta att när Rickard var blott 1 timme gammal kom min mamma med den nyblivna storasystern Linnéa för att beskåda den nyaste familjemedlemmen, och Linnéa som innan jag åkte in till förlossningen sagt att hon ville ha en lillasyster, och om det blev en lillebror så kunde han stanna på sjukhuset när jag åkte hem, sprang genast fram till Rickard och pussade honom på huvudet. "Åh, lillebror, lillebror" mumlade hon lyckligt mellan pussarna - just då helt ovetandes om att lillebrorsor kan vara asjobbiga! ;-)
Anneli - världens stoltaste mamma!
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar