Ännu ett livstecken

Ja mina vänner.... som ni märker går det lång tid mellan blogginläggen just nu... :-( Jag längtar efter att skriva men har ingen inspiration... Stressen i mitt liv håller på att äta upp mig inifrån och jag är ständigt så trött att det flimrar framför ögonen.. :-( MEN; det finns ljusglimtar i min tillvaro! :D
Den första är att jag när jag vägde mig en dag i förra veckan faktiskt hade gått ner några hekto så att jag för första gången på ca 14 år sprängt min "magiska gräns" som kroppen vägrat att gå under - med ett helt hekto!! :P Ett hekto låter inte som just nånting, men när man varje gång man lyckats gå ner till "nånting komma 1" sticker iväg uppåt igen - ibland flera kilo - för att sedan kämpa sig ner till "nånting komma 1" igen, och helt plötsligt (utan att ha förstått hur) väger "nånting komma 0"... ja då känns det iallafall lite hoppfullt! :o)

Den andra ljusglimten är att när jag var iväg till tandhygienisten igår fick svart på vitt att jag gör nånting rätt!! Efter att i flera år haft djupare och fler tandfickor konstaterade för varje tandläkarbesök, med hotande tandlossning som följd så kunde vi igår konstatera att nu har det vänt - och det med besked! Nästan överallt har tandfickorna blivit grundare! Det är bara på ett enda ställe som det fortfarande är en djup ficka; på ena sidan av en av de bakersta tänderna. Men det har alltså blivit markant mycket bättre!! :D Ni kan ju gissa vem som gick ifrån tandläkarmottagningen med bredaste flinet i stan!! :P

Hur gör man då för att förbättra sin tandhälsa? Ja, det tänkte jag skriva ett helt blogginlägg om. Men inte nu. Och inte här... När jag får lite bättre med energi tänkte jag skriva om det på min "Gröna blogg" och om jag kommer ihåg så skriver jag här när jag har gjort det, så ni som är intresserade kan gå in och läsa om det!

Nästa - förhoppningsvis - ljusglimt i min tillvaro kommer om precis en vecka. Då ska jag tillbaka till min doktor, och jag hoppas och ber om att jag ska få bli sjukskriven! Det är omänskligt att jobba som jag har gjort de senaste åren och det är omänskligt att må så som jag gör till följd av det! Jag vet inte hur i hela friden jag ska stå ut en hel vecka till, men det måste gå! Jag är envisare en en röd gris och ger mig inte i första taget!! Hmmm Det är väl därför jag har det som jag har det och mår som jag mår... (Det är verkligen på gott och ont att vara envis...!)

Och med detta avslutar jag mitt blogginlägg! Vet inte när jag orkar skriva igen, men jag lovar att hålla er underrättade om hur det går nästa tisdag iallafall!

Anneli.