Mitt i natten kommer jag på att jag vill skriva lite på min kära blogg...!! Jag hade tänkt att skriva för flera timmar sen men fastnade i telefonen rätt länge...! Närmare bestämt i 3½ timme. Det var en av mina systrar jag pratade med och vi pratar inte så ofta - med följd att vi har desto mer att avhandla när vi väl gör det!
Det jag ville skriva om idag var bl a att jag har fastat idag igen, men det blir bara en dag den här gången. Imorgon ska jag ut och åka buss i egenskap av bussvärd för första gången och då vill jag inte bara dricka hela dagen, för mig veterligen finns inga toaletter på Avestas bussar...!! :P
Jag har nog aldrig berättat det här på nån av mina bloggar, men ända sen jag var liten så har jag varit rädd för att vara hungrig! Jag höll på att säga att jag inte förstår varför, men det gör jag ju faktiskt. Jag VET varför men förstår inte riktigt att det har kunnat påverka mig så djupt och så länge...!
Orsaken till denna min rädsla (eller före detta rädsla numera - jag kommer strax till det) är faktiskt min egen mamma!
Så här var det:
När min mamma var liten så var hennes familj väldigt fattiga och mamma berättade att hon många, många gånger trodde att hon skulle dö under natten för att hon var så hungrig. Jag har alltid älskat att höra berättelser från förr och om hur min familj hade det när de växte upp, så många var de gånger jag bad min mamma berätta om sin barndom!
Om jag ville så skulle jag kunna skriva om hennes berättelser i flera veckor här på bloggen; om hennes uppväxt på Söder i Stockholm, om morfars skrotupplag på Renstiernas gata, om somrarna på morfars båt, om hunden Pricken som var så väldresserad och åkte spårvagn själv för att hämta hem morfar från ölkaféerna men sen vägrade släppa in honom i lägenheten om han var onykter, om hur mormor sjöng med sin vackra stämma när hon skurade trapphuset där de bodde.....! Men det som verkligen satte sig i mitt unga sinne var just min mammas berättelser om svälten och hungern...!
Så fast jag aldrig har behövt gå hungrig en enda dag av mitt liv så har rädslan funnits där hos mig, och jag har ofta, ofta ätit för att inte bli hungrig istället för att äta för att jag är hungrig..! Skruvat kan tyckas, men så var det...
Men nu är den rädslan helt plötsligt borta! Alldeles borta!! (Vilket inte betyder att jag tycker om att vara hungrig - men numera känns det helt Ok!)
Anledningen till detta framsteg är faktiskt de här fastedagarna! Jag har liksom fattat att när man blir/är hungrig så räcker det med att dricka något och så klarar man sig en stund till. Och sen kan man dricka lite till! :D Hungern har liksom blivit avdramatiserad! Och det är sååå skönt! Rent av befriande!! Och än en gång blir jag påmind om att det är en sak att förstå i teorin och en annan sak att verkligen förstå!
Eller som min mamma brukade uttrycka det:
"Det är möjligt att veta allt, utan att förstå ett enda dugg"!
Och med denna sanning avslutar jag för denna gång och går och lägger mig!
Anneli.
fredag 5 april 2013
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
4 kommentarer:
Åh vad kul med lite Stockholmshistoria! Mer av den varan! :D :D :D Det där med att vara rädd för att vara hungrig tror jag att du (vi) delar med många - det sitter nog i stenåldersgenerna och i kroppen. Kommer det ingen mat, ja vad skall kroppen tro då. Klart den tror det är skarpt läge. Heller inte konstigt att din inlevelse i din mammas berättelser har gjort det svårt att "förhandla" med den skräcken. Jag undrar hur det går till när djupt rotade mönster till sist förändras - om det var så här enkelt nu, varför har det då varit så svårt innan, kan man ju stillsamt undra, för sig själv. Jag tror att jag också kan bli "orädd", igen. Jag säger 'igen' därför att jag minns att jag njöt av hungersuget när jag tog bort en relativt stor övervikt i tjugoplusåldern. Jag lärde mig att associera suget till förbränning och det kändes bara bra. Det är svårare nu som äldre när man faktiskt kan uppleva att man blir riktigt försvagad utan mat... men herregud, 1 dag, nog skall man väl kunna "förhandla" om det? :D Förresten, var låg din morfars båt nånstans? Och vart gick färden?
Tack för kommentaren och dina funderingar tantista!
Alltså... jag vet inte om jag har något definitivt svar på varför rotade mönster helt plötsligt bara släpper så där, men i mitt fall så har jag "grundat" med att ha gjort PSYCH-K-balanseringar för att kunna släppa den här rädslan, så fastan blev väl helt enkelt bara den sista lilla putten över kanten kan jag tänka!
Det låter lite läskigt att associera hunger med förbränning... jag får lite anorektikervarning...! Tur att det inte gick så för dig!
(Var det förresten den gången vi tävlade du och jag om att gå ner i vikt och du vann? Minns att din vinst var att jag bjöd dig på bio..!! :P )
Du, jag vet faktiskt inte var morfar hade sina båtar (för det var fler än en och på fler ställen en ett) men de tuffade runt bland skärgårdens många öar i alla fall!
Oj, nu när jag ser ditt svar och läser igenom vad jag skrev i natt så förstår jag att det kanske lät som om mina funderingar handlade om dig och varför du inte kunnat lösa upp den rädslan tidigare, men så var det inte - jag tänkte bara högt kring oss människor i största allmänhet:) Men svaret var ju spännande att få läsa ändå:)) Minns inte om det var den gången då vi tävlade men det var det nog - jag har inte storbantat mer än en gång, egentligen. Det var när jag bodde i Göteborg. Förstår din matstörningsassociation där, men nej, så gick det inte för mig. Jag behövde ju verkligen gå ner i vikt, på riktigt, så att säga:)
På tal om det gamla Stockholm, du borde gilla Stockholmskällan på Fejan!
Jag förstod att du inte menade mig specifikt, men ville ändå svara! Och se vad bra det blev!! Du tyckte ju att mitt svar var spännande!! :P
Tack för tipset om Stockholmskällan!! Jag gick genast in och klickade gilla!! :D
Skicka en kommentar