Åldersnoja - Nej tack!

Nyss hemkommen från Stockholm dit Janne, bröderna Bus och jag åkt över dagen för att fira att min äldsta dotter fyllt 30 år!
Det här med ålder är märkligt...!! På nåt mysko vis så känns det som att Linnéa har vuxit om sin mamma...!! Jag menar, jag är ju inte en dag över 25...!! Hehehe...!! :P Nja... njo... liiite äldre har jag nog blivit - men inte i huvudet!!

När jag bodde i Kärrtorp (södra Stockholm) så hade jag en granntant som var sisådär en 85+ och jag var in till henne ibland och fikade och pratade. Hon berättade lite om sig själv - hur hon när förra seklet var ungt hade vuxit upp i ett fosterhem med stränga fosterföräldrar, och hur hon var förbjuden att träffa en pojke på byn som hon var kär i. När fosterföräldrarna somnat för natten hände det att hon rymde ut genom fönstret för att träffa honom! Det glittrade i hennes ögon när hon mindes tillbaka och berättade för mig hur det var!!
Det var en sån härlig tant!! Full av liv fast kroppen var skröplig!
Hon lärde mig att ålder bara är en siffra (eller två eller tre...)!
Hon sa: "Du förstår, det är inte förrän jag reser mig upp eller går förbi en spegel som jag tänker på att jag är gammal! Jag känner mig ju som jag alltid har gjort - jag är ju den samma"!
Själv var jag 27 år då och tvåbarnsmamma. Men jag förstod helt plötsligt att det hon sa, det var alldeles sant!! Jag vet inte om jag nånsin har haft anlag för åldersnoja, men hade jag det så botade hon mig för evigt!!

Numera så har jag vänner som både är rätt mycket äldre och rätt mycket yngre än mig, och jag märker att en del kan reagera på det...! Men varför haka upp sig på siffror?? Det viktiga är väl att man trivs tillsammans!?!

Anneli.