Hjärtligt Välkommen!

Välkommen till min blogg! Jag som skriver den här bloggen är en riktig mångsysslare både vad gäller professioner och intressen, så bli inte förvånad om de ämnen jag skriver om inte verkar höra ihop alla gånger!! ;-) Min fysiska hälsa fick gärna vara bättre, och jag jobbar på att det också ska bli så, med bl a naturmedicin och homeopatmedel. I högerkolumnen hittar Du min e-mailadress och jag blir jätteglad om Du hör av Dig till mig om det är nånting Du undrar över! Kommentarer välkomnas förstås också! Kom ihåg att komma tillbaka och se vad jag svarade på din kommentar!!//Anneli.

Visar inlägg med etikett säng. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett säng. Visa alla inlägg

fredag 5 augusti 2016

Borta bra men hemma bäst

Så har jag då sovit i min egen säng efter att ha varit i Stockholm i tre veckor och en dag.
Jag sitter här och funderar på hur jag kan beskriva känslan... Hmm...Jag vet inte om jag kan... Det är märkligt hur nånting kan vara så vant och så ovant på samma gång! Och det gäller inte bara känslan av att sova i sin egen säng, utan att vara hemma igen över huvud taget! Efter bara tre veckor... Konstigt... Men jag misstänker att det inte kommer att ta så värst mycket tid att vänja sig! :o)

Resan hem igår gick helt friktionsfritt! Jag halvslumrade lite ett tag och hann sticka några varv på min blåa sjal, och så var jag hemma liksom! :o)

Här hemma väntade en liten välkomstkommitté, och jag var inte sen med att fiska upp min mobilkamera och filma lite:
Efter att jag packat upp lite så gick hela familjen (d v s Janne, Adrian och jag) ut till Da House där trumsetet står tillfälligt. Där bytte Janne ett av trumskinnen och sen hjälptes vi åt att försöka stämma trummorna lite. Men innan vi blev färdiga slog hungern till och vi lämnade resten till idag och gick in till boningshuset och lagade mat. Men så fort jag har postat det här blogginlägget ska vi gå ut och fortsätta. Och sen ska det bli trumma av!! Jäklar i min lilla låda!
Jag misstänker att det kommer kännas ganska ovant att spela trummor till att börja med, men det ska jag nog se till att vänja mig vid fort som 17! :o) Hoppas bara att jag kommer ihåg alla takterna som Adrian lärde mig... Men det visar sig snart! :o)

Nä men, då är det väl egentligen bara att posta det här blogginlägget och gå ut till Da House! :o)

Anneli.

tisdag 23 februari 2016

Ett ovanligt vanligt uppvaknande

Sängen är varm och skön... Jag vaknar till och kisar på radioväckarklockan som står på nattduksbordet... 11.28... Jag vet att jag borde gå upp, men vill inte vakna... Försöker räkna ut hur många timmars sömn jag fått, men hjärnan funkar inte. Ögonlocken går inte att hålla uppe, och jag glider in i sömn igen. Men nånstans inom mig vet jag att jag behöver gå upp nu.
Jag försöker få min kropp att röra på sig, men den är som paralyserad; vill inte - tänker inte - röra sig... hjärnan har ingen kontroll över kroppen...
Jag glider djupare in i sömn och nästa gång jag tittar på klockan är den 11.35. Gör ett nytt försök att hålla ögonen uppe, men det är lönlöst!
Tänker att om jag bara får av mig täcket så jag får lite sval luft på kroppen så kommer jag att vakna, men kroppen vägrar fortfarande lyda mig... Den ligger bara där, stilla... orörlig... det enda som rör sig är bröstkorgen som höjs och sänks med mina andetag. Glider tillbaka in i sömn, bara för att 7 minuter senare kisa upp på klockan igen; 11.42...

Jag lyckas få min kropp till att vända sig på sidan, och i min enfald tror jag att jag också ska lyckas få av mig täcket, men jag har redan glidit in i dvala igen... Drömmer om att jag simmar i en sjö en varm sommardag... Jag älskar att simma och vill verkligen inte vakna ur den härliga drömmen, men jamandet från en av katterna utanför sovrumsdörren får mig att komma tillbaka till verkligheten. 11.56... Jag måste upp nu, jag har ju så mycket jag vill göra idag... Men jag hinner inte ens tänka färdigt tanken förrän sömnen har mig i sitt grepp igen. Den här gången drömmer jag att jag dricker té med en kompis; vi sitter i hennes kök och småpratar och en stor röd katt stryker sig mot mina ben. Men...? Hon har ju ingen katt...? Åter igen hör jag jamandet från en av våra katter och vaknar till igen... 12.07...
Den här gången lyckas jag få av mig täcket, och luften som strömmar över mig är sval... för sval... Sticker in fötterna under täcket, och innan jag vet ordet av så är hela jag under täcket igen...

Jag märker inte att jag somnat om, men nästa gång jag kisar upp på klockan är den 12.16. Nu måste jag gå upp! Sparkar av mig täcket så att det hamnar i fotänden. Nu är det lika jobbigt att få på sig täcket som att gå upp... Bestämmer mig för att göra en kraftansträngning; blundandes svänger jag benen över sängkanten och blir sittande en stund... Inser att jag nått "The point of no return" och släpar mig på vingliga ben ut till badrummet. Sittande på toalocket, med stängda ögon, borstar jag tänderna... nu ska jag väl ändå vakna ordentligt...

Välkommen till en ovanligt vanligt dag i Anneli Sjögrens liv.