De här tre påståendena har blivit vardagsuttryck för mig. Jag skjuter upp allt, allt, allt jag inte måste göra just nu, och jag gör bara det absolut nödvändigaste... utbränd är bara förnamnet... Jag orkar knappt släpa mig in i duschen... orkar knappt kolla mina mail... har i princip slutat läsa andras bloggar och öppnar bara mail som ser riktigt viktiga ut.
Jag fattar inte att jag har varit dum nog att börja jobba...!! Visserligen bara 10 timmar i veckan, men ändå! Jag har jobbat i två veckor nu och redan allvarligt övervägt att sjukskriva mig igen...
Men... Jag GILLAR ju att jobba! Jag har faktiskt saknat jobbet! Men det hjälps inte! Det är en stor utmaning bara att komma upp i tid för att vara på jobbet till kl 13.00!
Ska det vara så här? Nä... egentligen inte... men min extrema envishet manar mig att bita ihop och bara göra't. Jag intalar mig att det kommer att bli bättre... sen...! Gud förbjude att min läkare visar sig ha rätt (i att jag inte kommer att komma tillbaka till jobbet överhuvudtaget)!
Så... for now... får det vara som det är. Jag orkar inte ens bestämma mig för vad jag ska göra; och det är den bittra sanningen -så illa är det! Jag tänker att jag snart vänjer mig och att det blir lättare när våren kommit lite längre och temperaturerna blivit behagligare... Jag håller tummarna och hoppas...
Jag har insett att jag egentligen varit utbränd ända sen 2001 då jag blev sjukskriven för "trötthet" och var borta från arbetslivet i 3½ år. Sen blev jag helt plötsligt utförsäkrad p g a FK's nya regler - trots att jag som grädde på moset hade fått två nya diagnoser under sjukskrivningen (hjärtfel och struma) som man var för sig blir väldigt trött av! Att ingenting var bättre i mitt liv (snarare tvärt om!) togs ingen hänsyn till!
Först tvingades jag iväg på nån slags rehabilitering; Grön Rehab, som var rena rama lekstugan. Visserligen med trevliga människor, men inte gav det mig särskilt mycket! Sen skulle jag ut på praktik tyckte de, men istället fick jag börja på kursen i Socialt företagande. När AF tyckte att det tog för lång tid skickade de mig till nån slags jobbcoach som tyvärr inte gav så mycket det heller och parallellt fortsatte jag på Socialt företagar-kursen. Tillslut startade vi då Södra Dalarnas Serviceteam och på den vägen är det! Först var jag praktikant, men från den 21 januari för två år sen blev jag anställd! Men det har varit en riktigt tuff resa - speciellt med tanke på att jag fortfarande inte blivit återställd efter första utbrändheten! Och här är jag nu.
Så vad göra? Ja, efter att ha kämpat så hårt för att få företaget att inte bara funka - utan växa och bli starkare - så är jag inte beredd att kasta in handduken! Det gäller bara att hitta rätt nivå att lägga ribban - både vad det gäller arbetstid och arbetsuppgifter!
Anneli.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar