Stockholmaren och lantisen

Stockholmaren och lantisen... båda finns i mig - jag ÄR båda! Jag är ju född och uppvuxen i Stockholm, men bor sen snart 22 år på landet i Dalarna.

Igår körde jag ensam till Stockholm för att träffa mina älskade vuxna barn en sväng innan jag börjar jobba på måndag, och i bilen på väg ner tänkte jag på att jag inte kört bil till eller i Stockholm på många år! När Janne följt med så är det alltid han som kör, och om jag har åkt själv hit så har jag tagit tåget. Tills igår!

När jag kör bil uppe i Dalarna så får jag ofta höra att jag kör som en Stockholmare - d v s lite mer "aggressivt", ni vet: gasa - bromsa - gasa - bromsa... allt för att inte lämna nån större lucka till (eventuell) framförvarande bil, hinna före bussen eller vad det nu kan vara. Fast jag har lugnat mig betydligt, men det vet ju inte mina kompisar i Dalarna nåt om förstås! De har ju ingenting att jämföra med!

När jag tog körkort för massa år sedan funderade jag på att åka upp till Söderbärke (åt Ludvika till) och gå en 2-veckors intensivkurs, men det slog jag snabbt ur hågen. Jag tänkte att om jag tog körkort på landet så skulle jag aldrig våga köra bil i Stockholm! Så jag tog tjuren vid hornen och tog körkort i storstan. Det var nog ett bra beslut, för i flera år körde jag ju också runt typ överallt i Stockholm.

När jag träffade Janne efter att jag flyttat upp till Dalarna, och han började följa med mig till Stockholm (första åren åkte jag ner ca en gång i månaden) så körde han alltid till straxt innan Bromma, men sen fick jag ta över! Jag tror att han tyckte det var lite läskigt att köra i storstadstrafik, och han hittade ju inte heller vilket jag gjorde. Men sen "tvingade" jag honom att köra medan jag förklarade vägen och pekade och det tog inte så många gånger förrän han faktiskt körde helt frivilligt i stan! Och sen blev det så att han alltid körde. Så nu när jag för första gången på många år skulle köra själv kändes det rätt nervöst! Ja, nästan så nervös att jag var på väg att banga ur!! Men tanken på att få träffa mina "Stockholmsungar" fick mig att bara bestämma mig för att åka!

Sagt och gjort! Jag försökte att svälja nervositeten och lugnade mig själv med att tänka att "jag behöver ju inte oroa mig förrän det finns nåt att oroa sig för"! Fram till Stockholm hittar jag nästan sovandes, så det är ju inte det som är problemet! Nä, problemet är att jag inte hittar i Stockholm längre! Det är ju ombyggt nästan överallt sen jag flyttade härifrån! Massa läskiga tunnlar, ombyggnationer och andra avfarter! Men ju närmare jag kom desto mindre nervös blev jag! Stockholmaren i mig tog över lantisen mer och mer ju längre in mot Stockholm jag kom!

Av de 4 barn som numera bor i Stockholm så hittar jag hem till en: Linnéa! Dels för att hon bott här längst, men också för att hon bor i mina gamla kvarter. De andra tre kidsen hittar jag inte hem till - sad but true! Jag har ju aldrig kört hem till dem - bara suttit bredvid när Janne kört!
Eller... det där var ju inte riktigt sant! I går hittade jag ju hem till "Lilla Y"! Utan GPS! :o) Jag hade kollat på kartor på nätet innan jag åkte hemifrån, plus fått en vägbeskrivning av Janne och det räckte! Och här är jag nu! Stockholmslantisen gjorde det! Tjoho!

På agendan idag står att träffa min Ärkepolare "tantista" - hon är nog här närsomhelst nu! Och imorgon kommer ätteläggen hit! Åh va jag längtar!! Jag tog med mig de supersmaskiga havrekakorna och kringlorna som var kvar efter min födelsedag, så nu hoppas jag på att de tar slut! :o) Jag kan inte ha sånt där hemma för jag äter bara upp dem! ;o)

Anneli.