Hjärtligt Välkommen!

Välkommen till min blogg! Jag som skriver den här bloggen är en riktig mångsysslare både vad gäller professioner och intressen, så bli inte förvånad om de ämnen jag skriver om inte verkar höra ihop alla gånger!! ;-) Min fysiska hälsa fick gärna vara bättre, och jag jobbar på att det också ska bli så, med bl a naturmedicin och homeopatmedel. I högerkolumnen hittar Du min e-mailadress och jag blir jätteglad om Du hör av Dig till mig om det är nånting Du undrar över! Kommentarer välkomnas förstås också! Kom ihåg att komma tillbaka och se vad jag svarade på din kommentar!!//Anneli.

lördag 22 juni 2013

Det man inte talar om...

"Döden, döden, döden"! Så brukade Astrid Lindgren börja sina samtal med sin syster för att liksom ha det ämnet avklarat.

När jag vaknade i morse fick jag en ingivelse om att dagens blogginlägg skulle handla om det som de flesta av oss har svårast att tala om, nämligen döden! Hur det kom sig att jag fick inspiration till just det ämnet vet jag faktiskt inte, men när jag blir inspirerad till nånting så vill jag gärna fullfölja det!

Varför har de flesta av oss så svårt att tala om döden? Det är nästan ett tabubelagt ämne känns det som ibland! Men faktum är att dödligheten i vårt avlånga land ligger på rafflande 100 %! Och jag har en stark misstanke om att detsamma gäller för resten av världen...! ;-)
Många gånger har vi människor en tendens att vänta på "rätt tillfälle" att ta upp ett "svårare" ämne, men när är det rätt tillfälle? Ja, inte vet jag och inte tänker jag vänta på det heller!! Jag gör det nu, så blir det gjort!!
Döden, döden, döden!

Jag är inte rädd för att dö - inte det minsta! Vad jag däremot kan känna oro inför är att bli så knagglig så att jag inte kan ta hand om mig själv, kanske bli ett "paket" på långvården eller att ha fruktansvärt ont/må väldigt dåligt innan jag dör! Men döden... nä, det ser jag mer som ett spännande äventyr! (Men ett äventyr som kan få vänta!! Länge!!!)

Kanske kan min orädsla ha med att göra att jag har en övertygelse om att detta liv inte är allt vi får och att döden inte är slutet på vår existens!
Jag är inte den som försöker ta patent på sanningen och jag håller det lite öppet vad jag tror händer efter den fysiska döden, men nånstans inom mig "vet" jag att livet fortsätter! Egentligen tror jag på reinkarnation, d v s att vi lever fler än ett liv, och att resan genom alla liven är till för att "öva" oss på att bli bättre människor - men jag kan inte påstå att jag VET! Jag tycker bara att det känns logiskt och att det besvarar mina frågor om varför det ser ut som det gör i vår värld. Men den dagen jag tar klivet ur detta mitt jordeliv kanske jag blir väääldigt förvånad över hur det verkligen förhåller sig!

Men nu var det inte min personliga tro jag skulle skriva om utan just döden - för lika naturligt som det är att födas, lika naturligt är det ju att dö!

Jag bruka skoja om att på min gravsten ska det stå: "To be continued..."/"Fortsättning följer...", men helst vill jag nog inte ha nån gravsten... jag vill inte ens ha nån grav!
Nä, när det är dags för mig att kila vidare så hoppas jag att det har blivit möjligt med promession! Vet ni vad det är? Om inte, ska jag försöka förklara: Promession är ett ekologiskt sätt att ta hand om kroppen efter att man dött. Kort kan man säga att det innebär att kroppen blir nedfryst och pulveriserad. Pulvret som blir kvar kan då ingå i det naturliga kretsloppet och bli till mull och näring för till exempelvis ett träd eller en buske.
Jag skulle vilja att de grävde ner pulvret efter min kropp på en fin plats och sen planterade en lönn eller en ek på det! Och då skulle det kunna finnas en plakett eller liknade med inskription enligt mina önskemål, istället för en gravsten! :D

Har DU funderat på vad du vill ska hända med dina kvarlevor efter att du lämnat dem?
Gå gärna in på www.prolifera.se och läs mer om Promession, och kanske göra som jag: anmäla ditt intresse!

Hmmm... Ni kanske tycker att det är konstig (eller osmakligt?) att jag skriver om döden, och på min yngste sons födelsedag till råga på allt. Men som jag ser det så hör födsel och död ihop. Det ena kan inte finnas utan det andra! Och om vi bara kunde prata mer och öppet om det så skulle det inte kännas nåt konstigt!

Men för nu ska jag sluta skriva om döden och fokusera på livet! :D Jag har trots allt en tårta att garnera, kaffe att koka och gäster att välkomna!

Ett sista råd: Ut och lev livet!! Det är lika bra att passa på medan man är här!! För vad som händer sen - det kan vi inte riktigt veta!! :P ;-) :D

Anneli.

2 kommentarer:

3pa2 sa...

Vita arkivet är en bra uppfinning , den borde alla fylla i så att de efterlevande får lite vägledning och blir osams.
Många vill inte ha gravsten för nån egen privat anledning och många säger att det är av omsorg för de kvarlevande "De skall minnsann inte känna nåt tvång att sköta om min gravsten" Vad de inte tänker på är att för många många är det en tröst att just det finns en grav med en sten att gå till. Plus för alla de som inte är nära men likväl vill visa sin repsekt när de av en händelse passerar den ort en gammal vän en gång levde.

Anneli Sjögren sa...

Ja, vita arkivet är bra att ha fyllt i!
Gravsten eller inte... för mig är inte det det viktigaste, det får mina efterlevande bestämma.. jag tror inte att jag kommer att tycka att det är viktigt från "andra sidan" eller vad man nu ska kalla det!
Min mormor (som dog 3 år innan jag föddes) skrev i en dikt nånting ungefär så här: "stå inte vid min grav och gråt, ty jag är inte där.." Min mamma tyckte att man lika gärna kunde tända ett ljus vid ett foto på den man saknar och det gör jag på t ex mammas/pappas födelsedagar. Men det är så olika hur man tycker och vill göra. Men i vita arkivet kan man ju skriva om allt sånt där som är viktigt för en!