Hjärtligt Välkommen!

Välkommen till min blogg! Jag som skriver den här bloggen är en riktig mångsysslare både vad gäller professioner och intressen, så bli inte förvånad om de ämnen jag skriver om inte verkar höra ihop alla gånger!! ;-) Min fysiska hälsa fick gärna vara bättre, och jag jobbar på att det också ska bli så, med bl a naturmedicin och homeopatmedel. I högerkolumnen hittar Du min e-mailadress och jag blir jätteglad om Du hör av Dig till mig om det är nånting Du undrar över! Kommentarer välkomnas förstås också! Kom ihåg att komma tillbaka och se vad jag svarade på din kommentar!!//Anneli.

torsdag 27 mars 2014

27 mars 1982

I början på 80-talet bodde jag i min första egna lägenhet med mina tre första barns pappa; T. Vi hade en 2-rummare i Björkhagen (södra Stockholm) där vi trivdes väldigt bra!

I slutet av juli 1981 började jag misstänka att jag var gravid och lämnade in ett graviditetstest på Apoteket. Man gjorde så på den tiden (om man inte gick till Mödravårdscentralen). Sen ringde man till Apoteket dagen efter för att få reda på om man var gravid eller inte. INTE sa hon jag pratade med.

Några dagar senare hade mensen fortfarande inte kommit, så jag knallade iväg till mödravården och gjorde ett nytt test. Dagen efter ringde jag och barnmorskan som svarade sa:
"Ja, du är verkligen gravid"!! Jag hade tydligen väldigt mycket av de där hormonerna som talar om att man väntar barn! (Jag misstänker att Apoteket blandade ihop mitt test med någon annans, så den stackaren fick antagligen höra att hon var gravid fast hon inte var det...!)

Graviditeten var inte planerad, men jag var glad ändå! Jag hade trots mina unga år längtat efter barn i flera år!

På eftermiddagen den 23 mars började jag få värkar. De kom regelbundet var 20:onde minut men var inte särskilt starka. Timmarna gick och inget mer hände. De relativt svaga värkarna kom och gick, timme ut och timme in. Och timmar blev till dygn. Först ett och sedan två. Skulle den här bebisen aldrig komma ut?!?
Efter två dygn började värkarna komma starkare och tätare, ganska precis var 10:onde minut. Nu började det visst hända något! :D ÄNTLIGEN!!

På eftermiddagen den 26 mars ringde jag T på jobbet och sa att när han kom hem så var det nog bäst att åka in till BB. "Ska jag komma hem tidigare" frågade han. Nä det behövs inte sa jag, men kom direkt hem efter jobbet! Och det gjorde han.

För att vara förstagångspappa måste jag säga att han var ganska cool. När han kom hem frågade han om vi inte skulle laga middag först eftersom man inte får äta nåt när man väl kommit in på förlossningsavdelningen.
Ok sa jag, och så gjorde vi det! Men diska efteråt det fick han inte! :P

Ungefär kl 20.00 bestämde vi oss för att nu åker vi in till Södersjukhuset där jag skulle föda. Precis som vi kliver ut genom dörren så ringer telefonen. T gick tillbaka in och svarade. Det var min mamma som undrade hur det var med mig. "Vi är precis på väg till BB" sa T "och vi måste skynda oss för annars missar vi tunnelbanan". Jag hörde ända ut i hallen hur min mamma skrek: "TUNNELBANAN"?? Hennes bebis (jag är mammas yngsta barn) skulle föda sitt första barn och ta tunnelbanan till BB!! Jag trodde hon skulle dåna!!! :P
Nåväl, vi hann med tunnelbanan, bytte till 48:ans buss i Skanstull och kl 21.00 stod vi utanför förlossningen.

Jag var bara öppen ca 4 cm (av 10) när jag kom in och förlossningsarbetet gick ganska långsamt. Jag pratade med min barnmorska om att jag ville föda naturligt och att jag inte ville ha någon smärtlindring - möjligtvis lite lustgas...! "Lustgas" sa hon. Jag sätter på 100 % syrgas för lustgas blir man bara fånig av"! Och så blev det! :D
Efter en stund tyckte barnmorskan att vi skulle försöka sova lite, för hon trodde inte barnet skulle komma ut på förrän fram på morgonen. Tyvärr övertalade hon mig att ta Petidin - ett smärtstillande preparat som hon menade skulle hjälpa mig att få sova lite, och hon lovade att det skulle ha gått ur kroppen innan förlossningen startade på allvar. Men Petidinet hjälpte inte det minsta kan jag säga!! Jag hade precis lika ont - fast det kändes som att smärtan var bredvid mig.. helmysko!!

Nåväl.. nån gång frampå småtimmarna - runt 5-tiden drog värkarna igång starkare och tätare och för att skynda på förloppet lite så tog barnmorskan hål på fosterhinnan så att vattnet skulle gå - och jäklar i min lilla låda; då tog det verkligen fart!! Kl 6.00 tittade en liten hand ut och sen en hjässa med rött hår! När ena armen och hela huvudet var ute sa barnmorskan till mig: "Nu kan du dra ut bebisen"!
Klockan 6.03 drog jag ut mitt eget barn och la det på min mage. Jag var mamma! En svindlande känsla - ett lyckorus - som inte går att beskriva! ♥
Vi en närmare titt såg jag att det var en liten flicka! En Gudomligt söt liten rödhårig flicka! ♥ 49 cm lång och 3.580 g tung!
♥ Grattis Linnéa på 32-årsdagen! ♥
Jag älskar dig!

Anneli - världens stoltaste mamma!

5 kommentarer:

Johansson Wiberg sa...

Åh så fint beskrivet, jag ryser i hela kroppen, så fin "liten gumma" du fick. Visa inte detta för din dotter, min blir totalt vansinnig om jag säger "liten gumma" till henne. Men i mig ryms så oändligt många helt underbara känslor i just dessa ord - moderskänslor kanske ;-)! Önskar er båda en fin dag Kram Anneli

tantista sa...

Ja det var verkligen fint och spännande skrivet, med en närvarokänsla som vore detta igår. Du har då fött barn över land och rike, du ;) Fin bild på Linnéa, också.

Anneli Sjögren sa...

Anneli J W: Tack! :-) Nä, det är varken poppis att kalla henne "liten gumma" eller att påpeka likheten hon har med sin mor...!! :P Konstiga de är de där ungarna...! ;o) :P

tantista: Tack!! :-)
Fött barn över land och rike är väl att ta i... 5 barn på 3 olika BB:n bara...!! :o)

Stoffisen sa...

jag instämmer med tidigare skribenter, vad fint skrivet,

Du är så go!

kram
<3
Stoffe

Anneli Sjögren sa...

Tack Stoffe! ♥
Kram till dig med!