Ett ovanligt vanligt uppvaknande

Sängen är varm och skön... Jag vaknar till och kisar på radioväckarklockan som står på nattduksbordet... 11.28... Jag vet att jag borde gå upp, men vill inte vakna... Försöker räkna ut hur många timmars sömn jag fått, men hjärnan funkar inte. Ögonlocken går inte att hålla uppe, och jag glider in i sömn igen. Men nånstans inom mig vet jag att jag behöver gå upp nu.
Jag försöker få min kropp att röra på sig, men den är som paralyserad; vill inte - tänker inte - röra sig... hjärnan har ingen kontroll över kroppen...
Jag glider djupare in i sömn och nästa gång jag tittar på klockan är den 11.35. Gör ett nytt försök att hålla ögonen uppe, men det är lönlöst!
Tänker att om jag bara får av mig täcket så jag får lite sval luft på kroppen så kommer jag att vakna, men kroppen vägrar fortfarande lyda mig... Den ligger bara där, stilla... orörlig... det enda som rör sig är bröstkorgen som höjs och sänks med mina andetag. Glider tillbaka in i sömn, bara för att 7 minuter senare kisa upp på klockan igen; 11.42...

Jag lyckas få min kropp till att vända sig på sidan, och i min enfald tror jag att jag också ska lyckas få av mig täcket, men jag har redan glidit in i dvala igen... Drömmer om att jag simmar i en sjö en varm sommardag... Jag älskar att simma och vill verkligen inte vakna ur den härliga drömmen, men jamandet från en av katterna utanför sovrumsdörren får mig att komma tillbaka till verkligheten. 11.56... Jag måste upp nu, jag har ju så mycket jag vill göra idag... Men jag hinner inte ens tänka färdigt tanken förrän sömnen har mig i sitt grepp igen. Den här gången drömmer jag att jag dricker té med en kompis; vi sitter i hennes kök och småpratar och en stor röd katt stryker sig mot mina ben. Men...? Hon har ju ingen katt...? Åter igen hör jag jamandet från en av våra katter och vaknar till igen... 12.07...

Den här gången lyckas jag få av mig täcket, och luften som strömmar över mig är sval... för sval... Sticker in fötterna under täcket, och innan jag vet ordet av så är hela jag under täcket igen...

Jag märker inte att jag somnat om, men nästa gång jag kisar upp på klockan är den 12.16. Nu måste jag gå upp! Sparkar av mig täcket så att det hamnar i fotänden. Nu är det lika jobbigt att få på sig täcket som att gå upp... Bestämmer mig för att göra en kraftansträngning; blundandes svänger jag benen över sängkanten och blir sittande en stund... Inser att jag nått "The point of no return" och släpar mig på vingliga ben ut till badrummet. Sittande på toalocket, med stängda ögon, borstar jag tänderna... nu ska jag väl ändå vakna ordentligt...

Välkommen till en ovanligt vanligt dag i Anneli Sjögrens liv.