Hur långt blogginlägg orkar ni läsa...?? ;-) *Blink, blink*
Jag är en person som har lätt till tårar - både av sorg och glädje!
Jag är nästan aldrig ledsen, så tårar av sorg är ganska sällsynta. Däremot är jag lättrörd till tusen och då kommer ju tårarna som ett brev på posten!!
Jag gråter när barn föds (jag har varit med på några förlossningar, förutom mina egna), på dop, bröllop och begravning. Jag grät t o m när jag själv stod framför altaret för 16 ½ år sen...!
Jag skrattar ofta tills jag gråter!! Särskilt när jag är trött eller tillsammans med gamla barndomskamrater - då är det ibland som att man blir en "fjortis" igen...!!
Men det är väl bra att jag också har nära till skratt - då blir det ju balanserat i alla fall!! :D
Jag har väldigt svårt att se när någon lider - oavsett om det är i verkligheten eller på film!
Eller om någon berättar något sorgligt... då gråter jag!
Även om det kan vara jobbigt ibland att inte kunna hålla tillbaka tårarna, så är jag trots allt glad att jag kan gråta! Det har inte alltid varit så...!
När jag var 19 år så gjorde min dåvarande kille slut efter 2 år tillsammans. För mig kom det som en blixt från klar himmel, för vi hade varit och tittat på en lägenhet och plannerade att flytta ihop. Så dimper det ner ett brev i brevlådan, som börjar som ett kärleksbrev men som helt plötsligt tar en oväntad vändning...! Jag minns att jag gallskrek - rakt ut i luften, av chock och av sorg...! Sen grät jag i 10 månader. Grät och grät och ville inte leva. Jag grät tills jag inte hade några tårar kvar och efter det kunde jag inte gråta på många år! Hur mycket jag än ville eller behövde!
Som tur är så släppte den där "gråtförlamningen" till slut! Jag minns hur förvånad jag blev första gången jag började gråta!! Trots att jag var så ledsen så kändes det fantastiskt att gråta igen - så renande och frigörande!!
Ja, det här blev lite mer information och historia än jag tänkte när jag började skriva, men som vanligt dansar fingrarna runt på tangenterna och det är sällan jag censurerar det jag "råkat" skriva! Det var tydligen så här det skulle bli den här gången!!
Anneli.
onsdag 8 december 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
4 kommentarer:
Det är bra att gråta. Man känner sig så lättad efter :)Jag skrattar ofta så tårarna sprutar, men då äre äkta iaf :D
Ja, jag skrattar också så tårarna sprutar!! :D Man är väl lättroad...!! ;-)
Ja men gud, visst är det härligt när man skrattar så att tårarna rinner! :-) Jag hade en sån dag i fredags när vi var iväg med jobbet.
Sv: Ja, ärligt talat vet jag inte vad jag ska tro om hypnosen. Min terapeut menar på att det var en verklig upplevelse och hon säger att hon träffat många som upplevt samma sak. Men det är så konstigt för hon pratar hela tiden om det här med andra dimensioner. Och jag kan inte riktigt förstå det. Men samtidigt borde det ju inte vara så konstigt; spöken och andar befinner sig ju också i en annan dimension. Så då kan det ju vara samma sak med utomjordingar... Fast än så länge vill jag inte ta till mig det jag upplevde under hypnosen. Tänker fortfarande att det nog bara var mina fantasier :-)
Eva: Ja, jag kan förstå din tveksamhet - jag skulle också ha svårt att ta in det som en sanning!
Men jag undrar ibland om inte vår hjärna kan blanda ihop t ex saker vi hört talas om/sett på TV med en verklig händelse och minnet som vi då har är en sammanblandning!?!
Jag tänker på mig och min tvillinsyster som kan ha helt olika upplevelser och minnen från samma händelse, och skillnaderna går ofta att härröra till våra olika personligheter - t ex att syrran var mörkrädd och det var inte jag. Hennes fantasi om vad som möjligtvis kunde finnas där i mörkret verkar ha färgat minnet av händelsen! Förstår du vad jag menar?
Nu behöver vi ju inte älta eller lösa detta... jag bara vinklar det lite och försöker hitta en möjlig förklaring...! Sitter inte inne med nån sanning ö h t!!
Skicka en kommentar