Dag 17. Mitt favoritminne. Varning för stark läsning!!

Klockan är snart midnatt och jag har just kommit hem ifrån en seans en bit utanför Avesta.
Jag fick ingen kontakt själv, men efter själva seansen så gjorde mediet Jane Lyzell nåt som kallas "Ticket reading" och den första biljetten hon "läste av" var min - och hon var klockren!! Det stämde till punkt och pricka vad hon sa om mig! Och observera att hon inte hade en aning om vems biljett hon läste av!! :D

Men: det var ju inte det som det här blogginlägget skulle handla om!
Mitt favoritminne var det ju!
Ja, förutom att jag har många härliga barndomsminnen och att mina 5 förlossningar är fantastiska upplevelser och minnen, så måste jag nog säga att mitt mest fantastiska minne är när jag var hos min pappa och såg honom dö för 9 år sen!
Ja, det där lät ju hemskt, men läs bara vidare så ska jag berätta! Det är inte så farligt som det låter!
Morgonen den 7 oktober 2001 ringde en sjuksköterska från det sjukhem min pappa var på efter en operation och sa att pappa hade sovit lugnt hela natten men att de nu inte kunde väcka honom och att han nog aldrig skulle vakna mer.
Jag ringde till min tvillingsyster Rosali och berättade, och hon skulle slänga sig i bilen och åka hit på en gång (hon bodde då i Stockholm). Med sig hade hon både sin äldsta dotter och min.
Jag hade suttit hos pappa i flera timmar när de äntligen kom och det var skönt att få lite sällskap och några att dela detta sorgliga med. Pappa var helt okontaktbar. Trots det hade jag pratat med honom och läst lite i en bok han höll på med, men som jag insåg att han aldrig skulle få höra slutet på.
Hörseln sägs ju vara det sista som lämnar oss!

Döttrarna var hungriga efter resan och frågade om de fick gå och köpa Pizza, och bäst som Rosali och jag stod och räknade efter om vi hade tillräckligt med pengar så hör Rosali hur pappa drar ett djupt andetag. "Va? Var det där sista sucken"? säger Rosali förskräckt.
Vi bara släpper pengarna vi har i våra händer, och mynten dansar och hoppar på bordet och golvet medans vi alla fyra springer fram till pappas säng för att se vad som händer. Klockan är precis 17.00.
Han ligger på sidan med täcke på sig, men ena handen sticker fram. Han ser så fridfull ut! Jag försöker hitta en puls men lyckas inte med det. Då försöker jag känna efter om han andas genom att hålla min hand straxt ovanför hans mun, men allt som kom ut ur den var värme.
Klockan 17.01 säger jag till de andra: "Nä, nu är han död"!
Precis när jag sagt det vinkar pappa med tummen!!! Han vickar tummen taktfast fram och tillbaka ca 5-6 gånger som om han vinkade farväl! Och det är jag helt övertygad om att han gjorde!!
Hörseln är det sista som lämnar en människa; han måste ha hört vad jag sa och med sina sista krafter tog han farväl av oss! Äskade pappa!! <3

Ord räcker inte till för att beskriva storheten i den lilla händelsen! Det är ett minne som jag bär med mig i hjärtat så länge jag lever!! Trots sorgen över att ha förlorat sin far så kan jag inte låta bli att le när jag tänker på hur det var! Det var så häftigt!!

Jag hoppas att ni inte tycker att det var "för mycket" att jag berättar det här för er. Vissa tycker ju inte att det är OK att prata om döden...

När det här hände så visste jag fortfarande inte att jag har gåvan att kunna kommunicera med döda, men jag har alltid trott på att den fysiska döden bara är en övergång till något annat och att det som verkligen är personen i fråga inte nånsin kan dö. (Vi är inte våra kroppar - de är bara de verktyg vi använder oss av för att kunna vara i den fysiska världen).
Min tro har gjort att döden inte blir så laddad och dramatisk för mig som det kanske är för andra och jag tror dessutom att vi generellt sett behöver prata mer om döden! Det är ju faktiskt så att dödligheten på den här planeten är 100 % - ingen kommer undan!!
Men med det sagt så vill jag förtydliga att jag inte menar att bara för att jag har min tro och min förmåga att tala med de döda så är allt det här med döden helt avdramatiserat för mig. Så är det inte! Jag sörjer lika mycket som nån annan!! För det är ju trots allt den fysiska personen man saknar och sörjer!!

Var inte rädd att kommentera det här inlägget!! Även om ni skriver/tycker att det var helt osmakligt att jag skrev om detta eller vad det nu kan vara!! Jag kan ta det och har ingenting emot att diskutera, så länge som det är på ett civiliserat sätt!

Här en länk till Mediet Jane Lyzell.

Anneli.