Hjärtligt Välkommen!

Välkommen till min blogg! Jag som skriver den här bloggen är en riktig mångsysslare både vad gäller professioner och intressen, så bli inte förvånad om de ämnen jag skriver om inte verkar höra ihop alla gånger!! ;-) Min fysiska hälsa fick gärna vara bättre, och jag jobbar på att det också ska bli så, med bl a naturmedicin och homeopatmedel. I högerkolumnen hittar Du min e-mailadress och jag blir jätteglad om Du hör av Dig till mig om det är nånting Du undrar över! Kommentarer välkomnas förstås också! Kom ihåg att komma tillbaka och se vad jag svarade på din kommentar!!//Anneli.

torsdag 12 januari 2012

Intressant, eller??

HUR intressant är jag egentligen??
Ja, ni behöver inte svara - frågan är retorisk...!

De senaste dagarna har jag funderat mycket på det här med att så många av oss Homo sapiens är så dåliga på att lyssna, men däremot gärna pratar om oss själva...!!
Så här menar jag - tänk dig in i följande:
Du sitter och fikar med en kompis en dag då du av någon anledning är lite ledsen eller bekymrad över någonting. Efter en stund börjar du föra in samtalet på din situation och börjar anförtro din kompis hur du känner/vad du upplever.
Efter bara en liten stund - precis som du drar efter andan för att fortsätta din story - så blir du avbruten av din kompis som under tiden som du pratat kommit på nånting liknade som hon varit med om och som hon nu börjar berätta för dig, ofta med inledningsfrasen "jag förstår precis vad du menar! När jag var....."!
Och där sitter du artigt och lyssnar och kanske försöker föra tillbaka samtalet på dig och det som du ville berätta...!! Eller bara släpper det för att du vet att din vän har ett så stort behov av att få prata...!
Känner du igen scenariot??
Jag vågar påstå att du gör det!! Förmodligen både som personen som behövde bli lyssnad till och som vännen som började prata om sig själv...!!
Det är ytterst få människor som kan konsten att verkligen lyssna till någon samtidigt som han/hon sätter sig själv åt sidan! Ytterst få!!

Jag påstår inte att jag kan det, oh nej då - men jag vet att jag blivit bättre på det!! Jag har gjort mig medveten om fenomenet så att jag när jag märker att jag vill avbryta någon eller bryta in/kommentera något, medvetet kan styra tillbaka mitt fokus på personen som pratar med mig. Men visst glömmer jag också av mig emellanåt...!!
Men hur intressant är jag på en skala?? (RETORISKT!!) Hur intressant är det här jag bara "måste" berätta - egentligen?? Och ska det verkligen få gå ut över min väns behov av att bli hörd??

Vi har en mun men två öron av en anledning!!
Om du tänker och känner efter så är jag övertygad om att du kan minnas känslan av att inte få prata färdigt för att den du pratar med börjar prata om sig själv istället för att lyssna färdigt på vad du har att säga! Den känslan är inte rolig!! Så varför utsätta någon annan för den??

För att kunna förändra sitt beteende behöver man först bli medveten om att det är så här vi gör! Steg två blir att iaktta sig själv för att upptäcka situationerna där det bara kliar i en av lust och behov av att börja prata om sig själv eller tala om sin åsikt, och sen träna sig på att stå tillbaka!
Sen behöver vi förmodligen bli bättre på att ta tillbaka ordet och säga "men hallå, nu var det jag som pratade och jag skulle gärna vilja prata till punkt"! På så sätt kan vi hjälpa varandra att träna på att faktiskt vara där för någon och lyssna!! Jag är övertygad om att välden blir en lite bättre plats varje gång vi klarar det!!

Håller ni med mig, eller tycker ni att jag är helt ute och cyklar??

Anneli.

7 kommentarer:

Vera sa...

Jag håller med helt och hållet. Tyvärr är det svårare än vad man tror. Jag är inte alltid en bra lyssnare, men oftast. Men jag kan även babbla. Jag tänker mycket på det du skrivit om och jag försöker även som du att bli bättre på det. Men det är viktigt att bli påmind. Sprid budskapet! <3

Anneli Sjögren sa...

Ja, det kan vara svårt - absolut!! Men övning ger färdighet!!
Jag är själv en expert på att babbla, men jag försöker vara lyhörd för vart gränserna går...!! Försöker alltså...!! :P
Ja, sprid budskapet!! Tack!! :D
KRAM!!

tantista sa...

Håller med förstås. Jag hoppas att jag också blivit en bättre lyssnare. Men jag minns hur jag tänkte när jag var ung: Att om jag berättar, för personen ifråga, om en liknande erfarenhet, ja då förstår hon att jag förstår. Och om hon förstår att jag förstår, ja då känns det bra för henne.

Så tänkte jag. Tills det kom in en person i min vardag som tänkte likadant fast hundra gånger mer intensivt än jag, ha ha... och då kände jag mig bara överkörd, när jag själv var i den mottagande änden av den sortens förståelse...

...men hon var och är en fin person, det är bara det att det är inte så det funkar! (Och det tror jag hon vet, nuförtiden.)

Men det är svårt att bara lyssna... Jag har nog en hel del av det där påstått manliga draget att jag vill "fixa" på ena sättet eller det andra. Och det har väl sina poänger, det med...

...men jag har haft en mystisk upplevelse vid ett tillfälle, och då menar jag verkligen mystisk, som i nästan religiös. Det var en person, en främling, som berättade mer eller mindre sitt livs historia för mig, och jag lyssnade utan att "fixa" och utan att försöka förmedla hur innerligt väl jag förstod (för det gjorde jag inte;) Efteråt hade jag en djupt gående känsla av att ha blivit lyssnad på O.o

Maria sa...

Jag och Jenny pratade om det förut, och om hur härligt det är när en kovetsation bara flödar. Båda pratar lika mycket och lyfter upp varandra. Förr var jag den som vara lyssnade, och det är härligt att kunna göra det. Men nu är det både ett givande och tagande, och det är det allra bästa. Kram bästa du!!

Anneli Sjögren sa...

Tack för era kommentarer tantista och Maria! :D
Det jag skrev om var inte när två människor sitter och pratat om sånt som båda är intresserade av och man går helt upp i samtalet och mer eller mindre pratar i munnen på varandra av upphetsning. Såna samtal är helt suveräna just för att båda är så engagerade!!
Att berätta sin egna story för att visa att man verkligen förstår kan vara på sin plats ibland - men inte alltid.... Man bör ju inte ta upp alltför mycket utrymme om det är den andra som behöver nån att prata med!
Självklart är det inte antingen eller! Men frågan är väl varför man så gärna vill säga sitt eget...
För mig var det ofta att jag hade sånt stort behov att att höras, synas och få bekräftelse, och ibland för att visa mig "smart"...! Men det var ju antagligen inget som tillförde nåt för den jag pratade med...!
Vad jag försöker säga är väl att så länge man avbryter/inflikerar nåt för sin egen skull mer än för den andra så bör man nog helst hålla tyst...!
Det ÄR svårt att bara lyssna!! Men som du tantista fick erfara så kan det vara väldigt givande också (om jag förstod dig rätt)!
KRAM på er båda två!! ♥ ♥

Lesly Valencia sa...

Intressant inlägg och ja det är så sant. Man blir alltid avbruten när man håller på berätta något. Men den personen som avbryter gör ju det för att kunna ge råd och för att sätta in sig i min situation för att kunna förstå mig bättre. (och vice verca). Jag tror ändå att personen som berättat vill ha lite respons medan den pratar och inte bar efteråt, då har man ju glömt kanske. hehe

KRAM kram

Anneli Sjögren sa...

Lesly:
Jo det beror ju på HUR man gör det...!! Är man respektfull och det är relevant är det ju helt OK, men det jag menar är dem som "bara MÅSTE" prata om sig själva hela tiden...!!
Och sen är det ju olika hur lätt man har att hålla tråden när man blir avbruten eller hur bra man är på att kunna fortsätta där man var sen när den andra har sagt sitt...!
Det är ju inte svart eller vitt utan beror på tillfället och sånt där också!